Under mars 2018 meddelades de flesta av Hamnarbetarförbundets avdelningar att Sveriges Hamnars policy, som innebär att förbundet utestängs från det befintliga fackliga inflytandet runtom i landet, ska gälla från 1 april. Den mest allvarliga konsekvensen är att omkring 100 skyddsombud förlorar sina mandat och utestängs från det förebyggande arbetsmiljöarbetet och skyddskommittéer på arbetsplatserna.
I samband med en presskonferens 21 mars där Hamnarbetarförbundet redogjorde för konsekvenserna av policyn rapporterade flera medier om situationen. Här är ett axplock:
Arbetet
Ekot
DN
Sjöfartstidningen
Arbetsvärlden
GP, här kan du också se presskonferensen i sin helhet.
Under Almedalsveckan 2018 arrangerade Hamnarbetarförbundet seminarium och paneldiskussion med fokus på skyddsarbetet och konsekvenser av att majoriteten av personalen inte får vara med och välja skyddsombud. Här kan du läsa mer om det och se arrangemanget i sin helhet i efterhand.
Förbundsstyrelsen har den 16e mars diskuterat hur förbundet ska agera i samband med att Sveriges Hamnars utestängningspolicy nu genomförs runtom i landet. För en del avdelningar har detta relativt begränsad praktisk betydelse medan den innebär större förändringar i de flesta avdelningar där våra medlemmar utgör hela eller merparten av arbetsstyrkan.
* Företagen drar tillbaka erkännanden av Svenska Hamnarbetarförbundets valda skyddsombud samt stänger ute oss från skyddskommittéer och andra samverkansforum i arbetsmiljöarbetet.
* Företagen utestänger oss från våra facklokaler inne i hamnarna.
* Företagen upphör att kalla Hamnarbetarförbundet till förhandlingar om arbetsscheman, regler, förändringar på arbetsplatserna och alla övriga frågor.
* Företagen drar in all betald facklig tid för Hamnarbetarförbundets lokala företrädare.
Sveriges Hamnars policy har varit känd i närmare ett år. De upptrappade hoten om uteslutning gentemot medlemsföretagen har varit kända sedan slutet av 2017. Hamnarbetsgivarnas agerande kommer därför inte som någon överraskning.
Det avbrutna samarbetet med Hamnarbetarförbundet, den fackförening stora delar av den egna personalen själva valt, väcker förstås en enorm frustration och ilska bland våra medlemmar runtom i Sverige. I många hamnar har våra medlemmar och företrädare varit oerhört involverade i företagens utveckling under decennier. Under rådande högkonjunktur har vi dragit ett tungt lass för att tillse att växande volymer kunnat hanteras säkert och effektivt under tuffa förutsättningar. Att plötsligt utestängas på grund av att vi valt att vara medlemmar i ett basdemokratiskt, självständigt fackförbund istället för LO-anslutna Transport är minst sagt svårsmält.
Samtidigt är förbundsstyrelsen enig om att Sveriges Hamnars agerande i första ska betraktas som provokation med storpolitiska syften långt utanför hamnarna. Som SVT:s Uppdrag Granskning visade tidigare i år har Svenskt Näringsliv sedan 2016 använt APM Terminals destruktiva och antifackliga personalpolitik som en murbräcka för att få igenom inskränkningar i den svenska konflikträtten. Någon vilja att lösa avtalsproblematiken i hamnarna, där det största fackförbundet under 46 år nu varit utestängt från att bära riksavtalet som en fullvärdig part, eller problemen i containerterminalen finns inte.
Arbetsgivarorganisationens nationella upptrappning nu, mer än ett år efter den senaste hamnstrejken i Göteborgs containerterminal och åtta månader efter den danska miljardkoncernens förödande lockout, handlar i grunden inte om oss.
Istället är avsikten med att förstöra långvarig och produktiv samverkan på lokal nivå ute i medlemsföretagen att Sveriges Hamnars policy ska tvinga fram en nationell avtalskonflikt som kan motivera en inskränkning av strejkrätten. Målet är en förändrad lagstiftning där kollektivavtal med en minoritetsorganisation på en arbetsplats med automatik skulle binda alla arbetstagare, oavsett facklig tillhörighet, vid fredsplikt. En sådan lagändring kommer att öppna upp hela arbetsmarknaden för avtalsshopping genom att det i praktiken blir arbetsgivarna och inte arbetstagarnas själva som utser facklig motpart.
Arbetsgivarsidan vet att de förslag till lagändringar som behandlas i regeringens pågående konflikträttsutredning är kontroversiella och innebär ett långtgående ingrepp i föreningsfriheten. Om Svenskt Näringsliv känt sig tryggt med att beställda inskränkningar i strejkrätten kommer att bli verklighet, skulle det inte finnas någon anledning att nu försöka pressa fram en total konfrontation med Hamnarbetarförbundet mitt under högkonjunkturen. Istället skulle man ha avvaktat ett läge där motparten försvagats efter att ha berövats den mest centrala av de fackliga rättigheterna, nämligen den lagliga rätten att strejka.
Därför är det förbundsstyrelsens bedömning att det primära motivet för arbetsgivarsidans nya krigsförklaring är att försöka provocera fram en nationell storkonflikt i hamnarna som kan säkerställa att de politiska inskränkningarna av konflikträtten faktiskt blir av. Först i andra hand handlar policyn, vars implementering länge efterlysts även av företrädare för Svenska Transportarbetareförbundet, om att undergräva och utradera vårt fristående fackförbund.
Förbundsstyrelsens anser inte att det finns några bärande skäl att nu låta motståndarna bestämma när och hur vi ska slåss för att slutligen bli en fullvärdig avtalsbärande part i stuveribranschen. Det blir avgörande att följa utvecklingen lokalt ute i hamnarna, men om medlemmarna kan behålla tålamodet bör vi avvakta med att varsla om stridsåtgärder.
Trots återkommande triumferande retorik från både APM Terminals, regeringsföreträdare och Transportarbetareförbundet om att Hamnarbetarförbundets undergång är nära förestående, finns ingen grund för panikreaktioner. Vi dog inte, såsom utlovades, efter förra sommarens lockout på APMT. Vi dog inte efter höstens massuppsägningar och trakasserier av våra medlemmar i samma bolag. Vi dog inte av Transports storsatsning på ambulerande ombudsmän och smutskastning av våra avdelningar. Vi dog inte av regeringens hot om inskränkta fackliga rättigheter. Efter en period av besinningslösa arbetsgivarattacker och hårda påfrestningar, kan vi tvärtom se en blygsam medlemstillväxt sedan 2016, samt en fortsatt stabil ekonomi och välfungerande, aktiva lokalorganisationer.
Situationen, där vi nu nekas alla rättigheter utöver lagens absoluta minimikrav, är mycket allvarlig men inte ny. Hamnarbetarförbundets fackliga arbete bedrevs under sådana förutsättningar under stora delar av 70-talet, med den väsentliga skillnaden att det nybildade förbundet då saknade stabil ekonomisk bas, upparbetade samverkansrutiner med företagen och inarbetad nationell struktur. Det kommer att bli påfrestande för alla parter, men vi vet att vi kan hantera även det här läget.