Den senaste veckan har vi vid ett flertal tillfällen blivit informerade av våra kollegor i andra hamnarbetarfack runt om i världen angående hur APMT-representanter i andra terminaler beskrivit konflikten i Göteborgs containerterminal; som konsekvens av en intern facklig strid mellan Svenska Hamnarbetarförbundet (anslutna till IDC) och Transportarbetarförbundet (anslutna till ITF).
Vi har upprepade gånger tillbakavisat detta påstående och betraktat det som ett mycket bekvämt rykte för den lokala APMT-ledningen i Göteborgs hamn. Problembeskrivningen riktar ju blickarna bort från bolagets högsta ledning, som är ansvariga för återkommande produktionsproblem de senaste åren och som även misslyckats med att lösa en enda av de grundläggande stridsfrågor som utlöste APMT-konflikten i våras under en fem månader lång avkylningsperioden på arbetsplatsen.
Det har varit vår uppfattning att de flesta eller alla problem som vi ställt krav kring i APMT-konflikten har betraktats som både viktiga och brådskande av hela hamnarbetarkollektivet, oavsett facklig tillhörighet. Vi hade intrycket att vi och de lokala företrädarna för Transportarbetarförbundet delade samma syn på många av dessa frågor eftersom vi lyfte och förhandlade om dem tillsammans, och att vi dessutom drivit samma ståndpunkter mot en kompromisslös arbetsgivare.
Följdaktligen kom uttalandet från Transportarbetarförbundets förbundsordförande Lars Lindgren under gårdagen som en bitter överraskning för oss, som givetvis får konsekvenser. Transportarbetarförbundet har nu valt att spela den lokala APMT-ledningen i händerna genom att låta dem utmåla sig själva som ett offer för omständigheter utanför dess kontroll. Lindgrens aktiva stöd för APM Terminals Göteborg i konflikten följs till och med av ett överslätande omdöme om företaget:
"APMT följer svensk lagstiftning och regler i förhållande till bolagets juridiska motpart, som är Svenska Transportarbetareförbundet. APM Terminals Göteborg är varken bättre eller sämre än andra hamnoperatörer i Sverige."
Just nu vet vi inte vad som motiverade denna plötsliga förändring i Transports hållning och varför man nu tydligen inte längre har några invändningar mot exempelvis APMT:s avsteg från Semesterlagen och Föräldraledighetslagen tidigare i år. Vad vi däremot vet är att en stor del av tjänstemannasidan samt av Transports egna medlemmar i APM Terminals Gothenburg inte delar Lars Lindgrens bild av den nuvarande terminalledningens agerande. Det finns en enorm förtroendeklyfta mellan den lokala APMT-ledningen och företagets anställda, och många medarbetare mår dåligt på arbetsplatsen till följd av det usla arbetsklimatet.
Vi konstaterar också att Transports utspel sammanföll med att APTM:s förhandlingsdelegation plötsligt sköt fram nästa förhandlingstillfälle angående konflikten till nästkommande vecka (14:e november), samt skickade ut ett brev om att man saknade kompromissutrymme till företagets kunder med Transports uttalande som bilaga.
Eftersom Transports uttalande är fullt med insinuationer och rena lögner så känner vi oss nu tvingade att reda ut några av de värsta felaktigheterna. Detta i en situation då vi föredragit att helt fokusera på att kämpa för grundläggande rättigheter och för att återuppbygga ett drägligt arbetsklimat på arbetsplatsen.
Vi börjar med lite bakgrundsfakta:
Svenska Hamnarbetarförbundet organiserar 85 % av hamnarbetarna i APM Terminals Göteborg. Nationellt organiserar Hamnarbetarförbundet en majoritet av de yrkesaktiva hamnarbetarna i de svenska hamnarna. Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnars diplomatiska uppskattning brukar vara att Hamnarbetarförbundet och Transportarbetarförbundet organiserar en lika stor del av arbetsstyrkan inom ett yrke där den fackliga anslutningsgraden är mycket hög.
Svenska Hamnarbetarförbundet har kämpat för att bli en fullvärdig avtalspart i det nationella Hamn- och Stuveriavtalet sedan förbundet grundades 1972. Vi förespråkar en trepartslösning där vi skriver under kollektivavtalet med Sveriges Hamnar tillsammans med Transportarbetarförbundet. Detta skulle i så fall innebära att även vårt fackförbund åläggs fredsplikt. Både Sveriges Hamnar och Transport har dock konsekvent motsatt sig detta. Lars Lindgrens påstående att vi inte vill skriva kollektivavtal är alltså helt och hållet osant.
Sedan 1972 har vi emellertid lärt oss att leva med det faktum att vi inte tillåts skriva kollektivavtal med Sveriges Hamnar och dess medlemsföretag trots att vi organiserar en majoritet av yrkeskåren. Vi har också lärt oss att samexistera med både de lokala arbetsgivarna och Transports lokalavdelningar, under former där vi kan utöva inflytande i de hamnar där vi finns representerade.
Eftersom Hamnarbetarförbundet inte juridiskt tillmäts de maktmedel som lagen föreskriver kollektivavtalsbärande facklig part, tvingas vi förlita oss på stridsåtgärder i låsta situationer där arbetsgivarna inte respekterar sina anställda. Konflikträtten i Sverige är starkt reglerad i svensk lag (som Lindgren delvis själv beskriver på ett korrekt sätt i första halvan av sitt andra stycke) som driver fackföreningen till att kräva att få utestående frågor reglerade i kollektivavtal.
Vi kräver därför kollektivavtal med vetskapen att våra förslag alltid avvisas av motparten (så också skett i APMT-konflikten i Göteborg), och försöker därefter hitta en annan nöjbar lösning som våra medlemmar kan godta.
Transportarbetarförbundet känner givetvis till allt det här, men som ett led i deras ställningstagande för arbetsgivarparten i konflikten med APM Terminals, föredrar man tydligen att presentera vår strid för tydliga och vid det här laget väl kända, grundläggande krav som en kamp med dold agenda. Lindgrens uttalande insinuerar att vi egentligen kämpar för att få en lokal inne på terminalområdet eller för att dumpa arbetsvillkoren i det centrala kollektivet genom att tidigarelägga den ordinarie starttiden från 07.00 till 06.00.
(Det tål att påpekas att Hamn4an allt sedan 90-talets början upprepade gånger har blivit erbjudna fackliga lokaler inne i containerterminalen men avböjt då vi föredrar att ha vårt fackkontor på utsidan hamngrindarna vid händelse av lockout.)
Transport uttalande igår samt organisationens pressmeddelande idag om att man nu exempelvis motsätter sig att Hamnarbetarförbundets valda skyddsombud tillåts fortsätta verka på arbetsplatsen, kan inte beskrivas som något annat än riktiga lågvattenmärken.
Transports uttalande idag kommer givetvis få långtgående följder lokalt, nationellt och internationellt. Hamnarbetarförbundet har dock fortfarande en brådskande huvuduppgift att lösa. Vi vill klargöra för alla hamnarbetarfack runtom i världen och nyfikna chefer i APMT-koncernen att vi å vår sida fortfarande inte är inbegripna i någon intern facklig maktkamp. Trots Transports försök att attackera oss, är vårt fokus fortsatt helt riktat mot den lokala APMT-ledningen. De, och bara de, har nycklarna till att lösa de aktuella sakfrågorna och återetablera ett anständigt arbetsklimat för alla hamnarbetare på arbetsplatsen.