Hamnarbetarförbundets tidigare ordförande Björn A Borg har avlidit efter en längre tids sjukdom, 79 år gammal.
Björn har med sitt outsinliga engagemang gjort stort avtryck i fackföreningen. Han rörde sig under åren mellan vardagsadministration i Stockholmsavdelningen och internationella arenor som en nyckelperson för att bygga kontaktnät och samarbete hamnarbetare emellan. Missade sällan ett årsmöte och satt som vanligt i presidiet på kongressen i november 2024.
Björn var också en skrivande människa, vilket ger oss en uppsjö av kunskap och erfarenheter att ta vara på under lång tid framöver. Idag återpublicerar vi en av hans texter från Hamnarbetaren under jubileumsåret 2022. Genom Björns ögon får vi följa med i Hamnarbetarförbundets historia av internationell solidaritet.
—
HAMNARBETARFÖRBUNDETS DNA
Internationell solidaritet
och stöd vid konflikter
Redan när hamnarbetarna i Sverige började organisera sig fackligt i slutet av 1800-talet var de medvetna om vikten av internationellt stöd och solidaritet. Behovet av detta underströks inte minst av att arbetsgivarna vid flera konflikter i hamnarna hade anlitat strejkbrytare bland annat från England.
International Transport Workers Federation (ITF) bildades 1896 av fackliga organisationer för sjöfolk och hamnarbetare men kom att snart också omfatta landtransportarbetare. När Svenska Transportarbetarförbundet bildats 1897 av likaså hamnarbetare (i första hand) och sjöfolk var en av de första åtgärderna att söka inträde i ITF.
1972 bildades Svenska Hamnarbetarförbundet och det var då något av en självklarhet för majoriteten att det nya förbundet skulle söka inträde i såväl LO som ITF. Avslag kom, föga förvånande, ganska omedelbart från LO: ”…hamnarbetarnas fackliga organisering sker genom Transportarbetareförbundet”, men också från ITF, i vars stadgar finns en passus som säger att ett nationellt förbund som är medlem kan lägga veto mot ansökan från ett förbund från samma land inom samma bransch och då är det lätt att förstå vad som hände: Transport lade ett veto mot Hamnarbetarförbundets medlemskap.
Vad göra i ett sådant läge? Detta var under det kalla kriget och då fanns två världsomspännande fackliga organisationer; Fackliga Världsfederationen (FVF), som var dominerat av Sovjet, och Fria Fackföreningsinternationalen (FFI), dominerat av USA och till vilken organisation ITF tillhörde. Efter avslag från ITF beslöts följaktligen att söka medlemskap för Hamnarbetarförbundet i FVF vilket beviljades 1975.
På Hamnarbetarförbundets kongress 1977 fördes en hård debatt om medlemskapet i FVF i mångt och mycket efter politiska skiljelinjer. Kongressen beslöt emellertid att stå fast vid medlemskapet i förhoppning om att få ett aktivt stöd av FVF och dess medlemsförbund.
Med facit i hand kan vi se att denna förhoppning i stort kom på skam trots upprepad begäran om stöd på såväl 1970- som 80-tal. Vårt förbund kom ändå att fortsätta vara aktiva inom FVF eftersom vi där träffade andra, riktiga fackliga företrädare och inte bara byråkrater från Sovjet med satellitstater.
Det egentliga internationella arbetet kom att bedrivas helt vid sidan av de två gigantiska internationalerna FVF och FFI/ITF. Solidaritetsbegäran kom från många befrielserörelser och motståndsrörelser i Afrika och Sydamerika, men också från fackliga organisationer från en räcka länder. När jag gått igenom förbundsstyrelseprotokoll och protokoll från Stockholms Hamnarbetarefackförening/Avdelning 1:s styrelse- och medlemsmöten slås jag av att det vid varje möte kom upp begäran från olika organisationer, fackliga och politiska och allt däremellan, om stöd i form av blockader och/eller pengar. Massor av solidaritetsyttranden med och för olika ändamål skickades liksom protestuttalanden till regeringar och arbetsgivarorganisationer. Många gånger gavs ekonomiskt stöd och ibland rent fackliga stödåtgärder i form av blockader.
Den första blockad jag minns och själv deltog i var under andra halvan av 1970-talet riktat mot Chile som då styrdes av Pinochetjuntan. Förföljelsen av motståndsrörelsen i Chile var synnerligen grym och en hel del av dem flydde till Sverige. Denna blockad följdes av många andra, ofta av kortare natur men när vi kommer till Sydafrika och kampen mot apartheid blev det åter en längre och mycket uppmärksammad blockad vilket Hamnarbetarförbundet också fick en erkänsla för då apartheidregimen kastats över ända.
Vid andra tillfällen som de stora strejkerna 1974 och 1980 begärde vårt förbund stöd i form av blockader från hamnarbetarorganisationer i andra länder, men av detta stöd blev föga. Detta var ett tungt vägande skäl för förbundet att aktivt delta i försöken i början av 1980-talet att bilda en fristående internationell organisation för hamnarbetare och flera konferenser hölls i syfte att åstadkomma detta. Tyvärr föll dessa planer på att man inte kunde komma överens om strukturen för en sådan organisation kanske på grund av olikheter bland de deltagande fackföreningarna; somliga mer traditionellt uppbyggda och andra rent syndikalistiska (jag vill nog påstå att Hamnarbetarförbundet ligger någonstans mellan dessa traditioner).
Hamnarbetarförbundet fortsatte under 1980-talet att aktivt delta i FVF:s möten och vi hade under en tid också vissa positioner i organisationen vilket jag personligen kan ångra, men det är lätt att säga med facit i hand. I slutet av 1980-talet påverkades FVF mycket av den av Sovjets president Gorbatjov initierade ”perestrojkan” som kom att medverka till upplösningen av Sovjetunion som sådant och därmed stora förändringar i alla länder som befunnits på den östra sidan av järnridån. Detta märktes mycket tydligt på de möten jag deltog i 1989 och början av 1990-talet inte minst då fransmännen från CGT påtalade ekonomiska oegentligheter i delar av FVF. Allt detta förde till att Hamnarbetarförbundets styrelse beslöt att begära utträde ur FVF och åter stå utan formell facklig tillhörighetinternationellt.
Nästa kapitel i förbundets internationella historia inleddes i slutet av september 1995 då hamnarbetarna i Liverpool lockoutades från sina jobb. En mindre grupp yngre hamnarbetare hade råkat i konflikt med sin arbetsgivare och blockerade jobbet. Hamnarbetare från det stora hamnbolaget följde då den grundläggande fackliga principen att aldrig gå in och utföra av andra arbetare blockerade jobb. Detta ledde till en lockout av samtliga hamnarbetare i Liverpool innebärande att drygt 500 man stod utan jobb. Den lokala fackliga organisationen begärde naturligtvis stöd av sitt nationella förbund TGWU men sveks skändligen av ledarskapet i detta förbund. Hamnarbetarna i Liverpool var inga duvungar organisatoriskt utan vände sig till andra fackföreningar såväl i som utanför England.
Sent på hösten 1995 kom därför Bob Ritchie och Jimmy Davies Jr, hamnarbetare från Liverpool till Sverige för att söka stöd. Jag tror mig minnas att de träffade hamnarbetare i Malmö, Helsingborg, kanske Halmstad och definitivt Göteborg och Stockholm. Det möte som ägde rum i Stockholm och som är det jag kan relatera till gav ett mycket stort intryck på medlemmarna i Avdelning 1 och från den dagen var stödet för Liverpools hamnarbetare mycket starkt. Konflikten i Liverpool kom naturligtvis upp också på förbundsnivå och det var självklart för ledningen för vårt förbund att agera starkt för våra lockoutade kamrater i Liverpool och att gå ut med information till samtliga medlemmar. Stödet kom att bli oerhört starkt och blockader genomfördes mot omdirigerat gods och mot fartyg som hanterats av strejkbrytare i Liverpool. Insamlingar genomfördes i snart sagt varje hamn och jag vet att bara bland Stockholms ca 100 hamnarbetare skänktes genom månadsbetalningar mer än 200 000 kronor.
Hamnarbetarna i Liverpool bjöd in till internationell konferens i februari 1996, vilken fick en bred uppslutning. Redan på detta första möte fördes upp vikten av att skapa en ny organisation: ”Av hamnarbetare för hamnarbetare”, vilket vi självklart stöttade. Fler möten hölls i Liverpool och i andra hamnstäder, noterbart var att många löften gavs om olika solidaritetsaktioner, men alltför få av dem genomfördes. Det är lätt gjort att då man står inför en stor grupp i behov av stöd lovar mer än vad man kan genomföra på hemmaplan men jag kan med stolthet hävda att vi i Svenska Hamnarbetarförbundet stod för våra löften.
Efter cirka två och ett halvt år av konflikt (!) orkade inte Liverpools hamnarbetare stå emot längre, vilket var mer än förståeligt. En uppgörelse gjordes med arbetsgivarsidan som accepterades av medlemmarna. Risken fanns att den grund som lagts till en ny facklig organisation för hamnarbetarna skulle fallera varför vi i Hamnarbetarförbundet beslöt att bjuda in till en konferens i Göteborg våren 1999.
Där samlades ett stort antal representanter som beslöt att skriva på ett ”Letter of intent” innebärande grunden för en ny organisation. En stadgekommitté tillsattes och i juni 2000 samlades vi på nytt på Teneriffa för att slutgiltigt bilda en ren hamnarbetarinternational som fick namnet International Dockworkers Council (IDC). Denna organisation vilade på en solid demokratisk, medlemsstyrd grund fastställd i stadgarna. IDC har betytt oerhört mycket för hamnarbetarnas sak, inte minst när det gällt försöken att avreglera hamn- och stuveriväsendet i Europa vilket i omgångar förts fram i EU. I Sverige var detta i praktiken redan tidigare avreglerat varför vi idag i flera hamnar har ett sammelsurium av operatörer. I andra länder som Belgien, Frankrike och Spanien har man motverkat detta genom ett starkt lobbyarbete och ett flertal proteststrejker, som också vårt förbund deltagit i, mot de så kallade hamndirektiven.
Tyvärr har IDC under senare tid splittrats, främst på medlemsdemokratifrågan, så att vårt förbund tillsammans med bland annat franska CGT och spanska Coordinadora skapat ett European Dockworkers Council (EDC), men mer om detta på annan plats i tidningen Hamnarbetaren. Min övertygelse är dock att vi fortsatt står starka internationellt då förbunden i EDC är medlemsstyrda starka fackliga organisationer beredda till aktion när så behövs.
Björn A. Borg
Texten publicerad i Hamnarbetaren nr 2 2022