Björn A. Borg, en av Svenska Hamnarbetarförbundets största profiler, har avlidit. Förbundets tidigare ordförande blev 79 år och lämnar ett stort tomrum efter sig, men samtidigt många värdefulla insatser för hamnarbetarna i Sverige och internationellt.

Björn var ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundet i 12 år, satt 20 år i verkställande utskottet och i förbundsstyrelsen i 32 år. Sitt första arbetspass i Stockholms hamn gjorde han redan 1970 och under alla år kombinerade Björn ledaruppdragen med att jobba på kajen.

Hans eftermäle präglas av ett outsinligt engagemang som gjort stort avtryck i fackföreningen. Han rörde sig under åren från vardagsadministration i Stockholmsavdelningen till internationella arenor, som nyckelperson för att bygga kontaktnät och samarbete hamnarbetare emellan. Han missade sällan ett årsmöte och satt som vanligt i presidiet på kongressen senast i november 2024.

Trivdes med att vara själv
Att vara förbundsordförande, hamnarbetare, pappa, farfar och morfar, spelande baskettränare, samt frekvent pendlare mellan storstaden och Värmlandsstugan krävde en flexibel karaktär. Högt och lågt, svårt och lättsamt blandades rejält kring Björn. Han var en i ordets rätta bemärkelse sammansatt personlighet och höll själv med om att hans mix av egenskaper bidrog till en både rik och i vissa avseenden motsägelsefull personlighet.
”Jo, jag har ju nånstans en oro i mig. Har liksom svårt att slå mig till ro, vilket ju ter sig ovanligt märkligt med tanke på att jag jobbat i hamnen i drygt 40 år. Samtidigt är jag väl i kärnan något av en ensamvarg med social begåvning”, konstaterade han vid en intervju för Hamnarbetaren för tretton år sedan och fortsatte:
”Likaväl som jag har ett stort behov av att vara själv i min egen sfär behöver jag umgänget och närheten till familj, vänner och arbetskamrater. En del kryper ju ur skinnet när de blir ensamma. Sån är inte jag. Men det krävs ändå en balans så att inte ensamheten tar över. Och gudskelov har jag ju både barn och barnbarn, så det är ingen risk. ”

Orolig för outbildade hamnarbetare
Björn varnade tidigt för risken med inhyrd personal och ville återreglera hamn- och stuveriverksamheten i huvudstaden. I samma intervju 2012 som ovan sa han:

”Jag hoppas och tror att det är möjligt. För det skulle vara positivt för alla, såväl för kunder som för hamnen. Hamnarbetet sköts idag till 95 procent av professionella hamnarbetare med facklig anslutning. De övriga fem procenten, företrädesvis inom bemanningsföretag, är en fara inte bara för sig själva utan även för oss andra och godset. Det måste undvikas.”

Stockis, Keith, Hasse med flera

Bland goda och engagerade arbetskamrater och ledare i förbundet nämnde Björn bland annat ”Stefan ”Stockis” Calén och Keith Hernland.

”Det var två stöttepelare som gick bort alldeles för tidigt och var viktiga för mig. Dels för att de var bra kamrater och dels för att de var oerhört klartänkta och kloka både fackligt och politiskt ideologiskt. Jag vill också nämna Hasse Kindgren och Henning Dahlberg som satt i VU en längre tid. Ja, även Janne Annerback och Tommy Andersson, som varit inspirerande generationskamrater till mig”, sa Björn i intervjun.

Annars var Björn mest stolt över att ha varit med och bidragit till att Hamnarbetarförbundet inte bara överlevt, utan även växt sig organisatoriskt starkare.
”Absolut, men jag är också stolt över Stockholmsavdelningen. En bra fackförening med goda arbetskamrater. Den är verkligen ett resultat av att alla bidragit tillsammans. Sedan ska jag väl inte sticka under stol med att jag är stolt över att jag har jag tackat nej till ett antal erbjudanden från ”andra sidan” om jobb. Jag har heller aldrig varit nära att tacka ja, trots kraftiga ekonomiska lockbeten. Ingen kan säga att jag har sålt mig till något. Jag har konsekvent tackat nej för att jag har trivts så bra med att vara hamnarbetare. Det finns för mig en stark livskvalitet i det och att vara förtroendevald i förbundet. Som hamnarbetare har jag alltid kunnat stå för det jag gör och det jag har valt.”

Han fortsatte:
”Det är ett privilegium och vi är trots allt ganska många, med akademisk bakgrund som ändå valde att avstå den karriären för att emellanåt stå ute på kajen i minus tjugo grader när det blåser snålt, och samtidigt känna en inombords värme.”
Björn var medveten om det privilegium det var att ha valts till förtroendeuppdrag av kamraterna, vilket inneburit att han bara jobbat ute på kajen halvtid och därmed hade kunnat sparat kroppen.
”Hade jag suttit och skumpat i en truck på heltid, hade jag inte ens drömt om att fortsätta efter fyllda 65, så där är jag alla kamrater ett stort tack skyldig. Fast det har förstås också varit slitsamt att vara ordförande och det har hänt flera gånger att Berit, min kontorsarbetskamrat, sett hur dåligt jag mått och uppmanat mig att gå ut på kajen och jobba av mig ett tag.”

Internationellt viktigt arbete
Man kan väl säga att Björns och Hamnarbetarförbundets internationella arbete tog fart i och med Liverpoolkonflikten på 1990-talet.

”Det gick inte bra för hamnarbetarna i Liverpool, med vi byggde upp IDC (International Dockworkers Council) med hjälp av det solidaritetsnätverk som skapades i och med Liverpoolkampen. Peter Shaw, Kenny Karlsson och jag tog initiativ till den konferens i Göteborg 1999 som resulterade i det ”letter of content” som ligger till grund för vår internationella hamnarbetarorganisation.”

Hamnarbetarförbundet har varit och är enligt Björn ett för Sverige fackligt fenomen genom sin särställning och medlemmarnas engagemang och kunskap.
”Jag tycker vi har varit en fyrbåk och påle i arslet på etablissemanget, definitivt på Transport. För dem är vi kan man säga både ledstjärna och plåga. Ett bra betyg är ju att jag hört transportare säga: ”Vi är ju nästan som ni”!”

Naturen ger både frid och äventyr
Under sin uppväxt i Arvika inspirerades Björn av sin pappa till att vara mycket ute i naturen. Den frihet och harmoni han kände av att vistas i skog och mark minskade heller inte, snarare tvärtom. Vid sitt sommarställe på en udde i Ottebol utanför Arvika tillbringade mer tid som pensionär. Tog sina skogsturer med fina naturupplevelser, oavsett om det handlade om orrspel eller hjortronplockning. Där fanns också hans särbo Margareta, som lyckades locka in Björn i orienteringssportens lustfyllda värld.
Basket var annars Björns sport nummer ett. Han spelade och coachade hela livet ut. Sista matchen som coach gjorde han bara någon månad innan han gick bort. I laget, Brännkyrka IF, hade han också sonen Oskar, även han sedan flera hamnarbetare, något Björn med all rätt var oerhört stolt över.

Tack för allt du gjort för Svenska Hamnarbetarförbundet, alla medlemmar och hamnarbetare runt om i världen. Vila i frid Björn.

Mikael Ödesjö

Kondoleans från European Dockworkers Council