Pensionerad kanslist på förbundskontoret i Örnsköldsvik och veteranprofil i Hamnarbetaren nr 3 2024.

En riktig Hamnarbetarförbundsveteran är Ingegerd Persson. Nyss inkommen från den obligatoriska promenaden i slutet av oktober längs kajen hemma i Ö-viks hamn, muttrar hon oroat:

– Det är för varmt och blåsigt nu. Det ska vara snö och flera minusgrader, det är något som inte stämmer med klimatet.

Ingegerd fyller 92 år i februari och har både kropp och knopp i gott skick. Trots väderbekymren njuter hon av sina dagliga promenader.

– Ja, jag går alltid förbi hamnkranarna. De är så vackra och jag är innerligt glad att vi får ha dem kvar även om de inte används till något jobb numera, säger hon, som själv växte upp lite längre bort intill vattnet och tidigt blev intresserad av sjöfart och hamnar.

Norberg och Sjölund som chefer

Ingegerd har i sitt yrkesliv följt en familjetradition knuten till hamnarbete. Hennes farfar Albin Cedergren drev eget stuveri och var hamnarbetare, precis som papa Ossian som var hamnarbetare i såväl Husum, som Ö-vik och Köpmanholmen. Själv fick hon jobb på Svenska Hamnarbetarförbundets kansli strax efter bildandet 1972.

– Jag kände ju Kalle Nilsson, en av grundarna till förbundet, och frågade honom när han var hemma och grattade pappa på en födelsedag om han hade något jobb. Jodå, det hade han, så jag började där på expeditionen och arbetade i nästan tjugo år, både med Gunnar Norberg och Karl-Axel Sjölund som chefer. Det var bra karlar, även om de var lite olika, berömmer hon samtidigt som hon bläddrar bland gamla bilder, bland annat en där Kalle, Gunnar och Olle Wikström går under samma kranar som hon själv nyss passerat 52 år senare.

Träffade många genom a-kassan

Ingegerd minns att det var mycket nytt att lära sig på jobbet, inte minst med a-kassan, som då liksom nu är viktig för hamnarbetarna.

– Genom jobbet med den fick jag ju kontakt med så många hamnarbetare i Sverige, och dessutom deras fruar och sambor. Många var ju oroliga hur deras ekonomi skulle gå ihop, så de behövde verkligen få veta exakt när och hur mycket pengar de skulle få från månad till månad, berättar hon och minns samtidigt hur hon hjälpt unga pojkar att hitta jobb i hamnen.

– Jag minns till exempel en jättefin pojk, Lars-Olof, som hade gått och stämplat och stämplat utan att få fast jobb nånstans. Jag sa till honom att han måste få ett jobb med bra arbetskamrater och där han trivs. Så jag ringde till stuveriet och tipsade dem om honom. Det dröjde inte länge innan de ringde: ”Skicka hit han”, sa de där och nästa dag hade han fått jobbet. Vi blev lika glada båda två och han kom lite senare med en blombukett till mig som tack.

Kämpa för yrkeshedern

Efter promenaden är det dags för förmiddagskaffe och sedan ska Ingegerd gå på musikunderhållning i en lokal i huset där hon bor. Och imorrn är det nåt slags föredrag hon tänkte lyssna på.

– Det är ju roligt att komma ut, träffa folk och få se höra något nytt. Samtidigt blir jag lite besviken på att alla ska prata om sina krämpor direkt. Det skulle vara skönt om man kunde tala om lite positivt också,… trevliga minnen, barnbarnsbarn och sådant.

Till landets nuvarande hamnarbetare vill hon skicka med en uppmuntrande hälsning.

– Kämpa på som ni alltid har gjort och håll upp yrkeshedern, det är ni värda!