Den här artikeln kommer från senaste numret av medlemstidningen Hamnarbetaren. Du kan läsa hela tidningen här https://www.calameo.com/books/0056496834f1c1355daef.

Året är 1985. Hasse Enqvist, hamnarbetare i Halmstad sedan 40 år berättar:

”Jag, brorsan och en kompis cyklar ner till hamnen för allra första gången. Glada i hågen för att få jobba.

Vi sticker ut i sammanhanget med vår lite punkiga look, med trasiga jeans och spretiga frisyrer. På den tiden fick man heller inga arbetskläder som extring, mer än skyddsskor, handskar och hjälm.

En truckförare ser oss komma släntrande mot Tvärkajen för att stuffa frusen fisk i containers. Han blir upprörd av bara åsynen och går raka vägen upp till planeringen och klagar: Ska dom jobba här, då slutar jag!

Vi sliter som vargar och stuffar dessa 20-kilos kartonger i 12 – 13 lådors höjd och har snabbt färdigställt två containers i våra anletens svett. Efter avklarat jobb går truckföraren åter till planeringen och gör avbön med orden: Dom där punkarna kunde jävla jobba!

Heder åt honom! Och träningsvärk åt oss…”

En brokig skara extra hamnarbetare

Efter ”inträdesprovet” fick Hasse Punk, som arbetskamraterna i Halmstad hamn kallar honom, tämligen omgående jobb på extralistan.

– Jag gillade hamnarbetet och atmosfären där bland extrafolket. En brokig skara av musiker, wannabemusiker, konstnärer, månskensbönder, någon fransman och så vidare, varav de flesta har gått som extringar hela livet för att ha friheten att jobba när de själva har velat eller behövt.

Så var det till en början även för Hasse, som närde en dröm om att kunna leva på sin musik i punkbandet Terror Pop. Men han tackade faktiskt ja när han efter ett par år erbjöds fast tjänst i hamnen och började så småningom köra maskin i papperslagret.

– Det blev inte så länge då jag kände att ”här kan jag inte stanna för resten av livet” så jag sa upp mig efter en tid, för att ge musiken en chans.

Musiken ingen lukrativ sysselsättning

Musiksatsningen gav inga vidare inkomster att leva på, gagen täckte i princip bara utgifterna. Men kul hade de med sitt band, understryker Hasse som spelade trummor.

– Det var ju punk i början, men efterhand som vi lärde oss spela bättre blev det mer hårdrockbaserat. I början av 90-talet slutade en bandmedlem, kvar fanns då jag och mina brorsor Sven och Joen. Då skrotade vi allt och startade om på ny kula, beskriver han.

Efter en uppsjö av demos och en singel i bootlegformat fick Halmstadbandet skivkontrakt med hjälp av stockholmsproducenten Mats Lindfors, Thomas Johansson på Ema Telstar samt skivbolaget Kommunikation och snart släppte Terror Pop sitt första fullängdsalbum Three-plattan 1996.

– Vi kanske trodde och hoppades att vi skulle slå igenom, men det hände inte så mycket ändå.  Vi kom inte in på några hitlistor, men fortsatte jobba tajt med Mats Lindfors. Det blev en platta till och en ny fjärde medlem i gruppen. Vi gick tillbaka till punkrötterna med plattorna Freak Out och Guerilla Warfare, vid den tiden hade vi tappat bort Mats Lindfors. Nu var det bara vi i vår egen gerillarörelse som körde, ja typ engelsk punkrock. Till sista plattan Put a match to it fick vi en skicklig reklamare som gjorde ett häftigt skivomslag och då när vi flippat till merchet, hade en bra platta och ville ut och spela med den, ja då ville inte lillebrorsan lira längre.

Joens beslut kom utan förvarning för Hasse och Sven, men samtidigt förstod de sin bror som hade ett familjeliv att ta hand om. Bandet la ner definitivt 2013.

Slut som cool rocker

– Det var en märklig känsla att slängas ut ur bubblan och identiteten som cool rocker. Fast också nyttigt. Man hade ju blivit som en förvuxen ungdom. Samtidigt kände jag och känner fortfarande en stolthet över att vi aldrig sålde ut oss. Det bidrog också till att vi unnade oss att ha kul utan press på att sälja oss eller leverera enligt någon produktionsplan. Vi gjorde vår musik, brokig och spretig, en blandning av genrer med punken som grundplatta.

Hasse tar två av bandets spelningar som i sin kontrast visar hur olika Terror Pops uppträdanden kunde vara.

– Ena veckan spelade vi i en korvkiosk i Örkelljunga för 20 pers. Låter ju ganska torftigt men var skitkul. Kanonstämning, publiken slog takten i taket med sina träskor. Nästa helg var det come back-spelning med Gyllene Tider på stora torget i Halmstad. Vi var förband inför 25 000 pers, däribland Thomas Johansson på EMA Telstar. Det giget gick väldigt bra och det blev introt till vårt första skivkontrakt.

Kör containertruck på heltid

Nu är det 2025 och Hasse Punk är fortfarande kvar i hamnen. Terror Pop är historia. Sedan fyra år kör han maskin på heltid efter att ha jobbat i gaten till containerterminalen. Han gillade jobbet i gaten med mycket kundkontakter, mejl, telefon och kontorsadministration, men arbetsgivaren ansåg att det inte är ett jobb för en kollektivanställd utan för en tjänsteman.

– Både jag och Adde (Arvidsson) sökte tjänsten och eftersom det skulle vara en provanställning kom vi med egna krav om att få en garanti på att få återgå till hamnarbetet efter sex månader om jobbet inte blev som vi tänkt. Ingen av oss fick gehör för våra krav och önskemål. Det blev istället så att hamnföretaget passade på att markera maktdemonstration mot framför allt Adde, som jobbar hårt fackligt och därför kan upplevas som besvärlig, och helt sonika satte ut honom på kajen igen, medan jag hamnade i en containertruck.

Hasse tycker trots oschysst behandling att han har det bra på jobbet nu igen, att det är varierande med körningar till tre olika lagerterminaler i hamnen.

– Och inget ont som inte har något gott med sig, påpekar han.

– När jag blev satt att köra maskin fick jag snabbt ont i axlarna. För att slippa det började jag träna eller rehaba på gymmet varje dag på lunchrasten. Det har gjort att jag inte har ont längre. Dessutom cyklar jag till och från jobbet, … och en hel del på fritiden också. Så jag har kommit i bra form.

Insändare som tog skruv

I våras skrev Hasse två debattartiklar som fick genomslag efter publicering i bland annat Dagens Nyheter, Hallands Nyheter och Hamnarbetaren.

– Jag kände en jäkla frustration efter behandlingen av Erik Helgeson där jag ifrågasatte dels GRT:s och Sveriges Hamnars skamlösa påståenden om illojalitet och LO:s totala tystnad när en facklig representant hängs ut som risk för rikets säkerhet. Detta i en tid då skrämmande högerkrafter vinner mark och då positiva förebilder bland världsledarna lyser med sin frånvaro. Vi behöver bättre skydd för fackligt förtroendevalda, bättre villkor för bemanningspersonal och många höga röster när fackliga rättigheter attackeras från arbetsgivarorganisationen, slår han fast.

Han tycker om att formulera sig i text och skrev till exempel också många av texterna till Terror Pops låtar. Hans föräldrar, båda lärare, har varit skrivande förebilder. Så när frustrationen i våras nådde kokpunkten kände han att hans sätt att dra sitt fackengagemangsstrå till stacken bland annat kunde vara i debattinsändarform.

– Jag har också sagt att jag kan vara kontaktperson för avdelningen när media vill ha kommentarer eller information om vad Hamnarbetarförbundet vill och står för. Det känns som en lämplig uppgift för mig, tycker han.

Gott om tid i trucken för tankar

Hasses fackliga engagemang kommer också från den goda arbetsgemenskapen och den kollegiala atmosfären bland de som jobbar i hamnen.

– Den har alltid trots tunga, tråkiga och skitiga jobb varit god. Vi gör det här tillsammans i nån slags laganda. Även facket har alltid funnits där som stöd när ledningen visat noll omtanke eller förståelse.

Hamnarbetet för honom idag skiljer sig en hel del från när han började jobba i hamnen för 40 år sedan.

– Idag sitter jag ensam i trucken och sköter många sysslor som det tidigare fanns andra personer som hade ansvar för. Tekniken har ju gått dit hän att vi blir som autonoma och självgående specialister. Det är mycket att hålla reda på med olika rederier, depåer, vilka containrar som ska lastas eller flyttas när och vart. Man behöver känna till hur terminalen är planerad och sedan är det ju så att även automatiserade moment inte alltid fungerar som det är tänkt.

– Samtidigt passar det mig att jobba ensam. Jag tycker om att mellan varven få tid att låta tankarna löpa fritt och att sedan skriva ner dem. Det kan vara allt från prosa till texter om världsläget, Nato eller något jag tycker är angeläget. Det blir lite som egenterapi.

Ökning av bemanningspersonal en risk 

Hasse inser med tanke på att inget varar i evighet och allt är i förändring, att detta gäller även hamnarbetet.

– Skönt är det ju att som tidigare slippa stå ute på en containerbåt på kvällsövertid i spöregn och halv storm, genomblåst och frusen. Då är det rätt gott att ha en truck att krypa in i.

Men samtidigt varnar han för att det finns risker med att gammal kunskap går förlorad om man inte värdesätter erfarenhet och kompetens i kåren. Något som en ökad användning av bemanningspersonal redan nu visar.

– Arbetsgivarna tar chansen att öka andelen bemanningsanställda för att det blir billigare och lättare att kunna friställa. Det sker på bekostnad av de fast anställda och på kunskapen och förståelsen för säker arbetsmiljö för både hamnarbetare, maskiner och gods. Vi måste kräva bättre utbildning och villkor för de som ska jobba i hamnarna i framtiden.

Pålle dansade naken

Kvällen har kommit. Hasse rullar fram cykeln och ska bege sig hemåt. Men först erinrar han sig en anekdot till, en väldigt speciell sådan med Hamnarbetarförbundets dåvarande avdelningsordförande Paul Karlsson i huvudrollen:

– Pålle och jag jobbade på tågpendeln en sommarlördag. Jag körde trucken och lossade trailer med gripen. Han var signalman och beordrade plötsligt stopp för ett lyft så jag stannade. Då hoppar han utan förvarning fram bakom trailern, har tagit av sig alla kläder utom skorna och kör en nakendans med komradion i högsta hugg för att sedan försvinna in bakom en container igen. Jag bröt ihop fullständigt och skrattar lika gott varje gång jag tänker på det. Pålle gjorde för övrigt mycket bra jobb för facket fast jag vet att han tyckte det var svårt och jobbigt när han inte sällan hamnade i kläm mellan arbetsgivarna och arbetskamraterna, berättar han.

Fotnot: Terror Pop finns på Spotify

Fotograf: Jonas Langer

Hasse om…

… tidigare koppling till hamnarbetaryrket: ”Nja, det skulle väl vara min morbror Lars Nyberg som var blixt i Göteborg. Han gick under smeknamnet Rasputin, stor med mörkt hår och stort svart skägg.”

… fler kvinnor i yrket: ”Det är bra att det har kommit in fler tjejer i kåren! Även om jargongen oftast är hjärtlig kan det bli för stereotypt med bara män i en yrkeskår.”

… sin fritid: ”Mest är jag ju är pappa och umgås mer än gärna med familjen, men när jag har egentid cyklar jag så mycket jag kan. Det blir både landsväg och off road. Jag är väldigt fascinerad av cykling och följer ju till exempel Tour de France från start till mål. Kul också att min son Frans tycker att det är lika roligt. Vi cyklar också tillsammans han och jag.”

… sin livshållning: ”Nja, det skulle väl vara att jag vill vara sann mot mig själv och försöka följa min övertygelse. Om man kan göra det så blir man sann mot andra också. Så jag försöker se till att jag mår bra och kan tycka om mig själv.”

Namn: Hasse Enqvist
Ålder: 62 år
Bor: Halmstad
Aktuell: F d punkare som bland annat skrivit insändare om försämrade villkor för hamnarbetarna.
Familj: Frida 46 år och Frans 7 år och katterna Folke och Otto.
Intressen: Familjen och cykling både på asfalt, stigar och offroad.

 

Text: Mikael Ödejö