Numrets profil i Hamnarbetaren nr 1 2024 var Moa Tegman. Moa växte upp på Parkvägen i Holmsund, nära hamnen där hon jobbar som hamnarbetare.  Då lekte hon i skogen, intill älven och hos farmor. Nu arbetar hon på kajen och med frågor som hon tycker är av betydelse för arbetskamraternas villkor. Särskilt de gravida kvinnorna.

Moa är den sortens människa som har mycket energi och inte räds att ta plats och ton. Det har bland annat inneburit att hon redan blivit fackligt skyddsombud och är drivande i ett projekt för att skapa bättre villkor för gravida på arbetsplatsen, något som hon tycker att det är alltför låg kännedom om.

– Jag har dragit igång detta för att det ska kännas tryggt för mig och andra hamnarbetartjejer, både här i Holmsund och sedan kanske även i andra hamnar i Sverige, förklarar hon.

Moa menar att de riktlinjer som funnits hittills är för luddiga och således behöver både skärpas och förtydligas, att det bör finnas en tydligare mall för vad som gäller när man är gravid och jobbar som hamnarbetare.

– Vi har mig veterligen aldrig haft någon gravid fast anställd här i Holmsund, bara någon extring. Så vi behöver verkligen styra upp en arbetsbeskrivning, eftersom det i vårt jobb säkert finns moment som kan vara farliga att göra om man är gravid, typ med buller, vibrationer, avgaser, partiklar med mera.

Tydliga rutiner för gravida

Moa påpekar att en graviditet ju består av olika stadier och dessutom att alla graviditeter är mer eller mindre individuella. Så hon betonar att det samtidigt måste finnas utrymme för individanpassning vad gravida hamnarbetare, facket och företagsledning bedömer vara rimligt utifrån vad man själv vill och tror sig klara av.

– Det viktigaste är att det finns tydliga rutiner som arbetsledare och driftchefer rättar sig efter, att man som gravid ska känna sig trygg med arbetsuppgifterna och om det krävs även hitta lösningar eller andra arbetsuppgifter, understryker hon.

Moa tycker sig ha fått ett bra bemötande från sina hamnarbetarkamrater om graviditetsprojektet, men hur arbetsledningen tänker har hon ännu ingen riktig koll på.

– Jag vet att projektet är uppe till diskussion, och det är ju i alla fall ett gott tecken, tycker hon.

Hon inser att det finns kunskap och tankar från andra branscher att studera, men noterar också att just hamnarbete har väldigt speciella förutsättningar.

– Ja, det skiljer sig ju från de flesta industriliknande arbetsplatser och dessutom från hamn till hamn och dag till dag, vilket gods vi hanterar och hur jobbet utförs.

Bra för jämställdheten

Moa ser också graviditetsprojektet som ett jämställdhetsarbete och en insats för bättre mångfald i hamnarna.

– Det är ju bra med variation på en arbetsplats, både när det gäller kön, ålder och härkomst. Man ska inte behöva bli begränsad på grund av det. Och jag vill känna mig trygg om jag vill bilda familj, skaffa barn och kunna ha jobbet kvar. Vi kvinnor påverkas ju på ett annat sätt än män.

På Hamnarbetarförbundets fackliga kurs i höstas kunde Moa lyssna med kollegor om olika lösningar i andra hamnar.

– Det var givande, samtidigt som det väl inte ser helt perfekt ut någonstans. Så det finns utrymme för att se över skyldigheter och möjligheter och dela med oss av bra förslag till bättre villkor, tycker hon.

Virkade ock stickade med farmor

Moa växte upp i huset mitt emot farmors och farfars ute i Holmsund och sprang redan som liten tvärs över gatan och hälsade på så gott som dagligen. Uppväxten därute kunde heller inte ha varit bättre, tycker hon. Nära till natur och vatten, farmor och farfars sommarstuga på en ö intill, mycket kompisar som gick i samma klass från ettan till nian. Här ute är släkten Tegman på pappa Anders sida stor och med en lång historia.

– De som sportade och så träffade ju andra barn och ungdomar, men jag som inte är en sporttjej pysslade, virkade och stickade mest med farmor. Det blev annat när jag började på tekniskt program på gymnasiet inne i Umeå, nya vänner och nytt liv liksom.

Att det blev teknikprogrammet var kanske mest en slump. Hon hade en vag idé om att bli arkitekt och det fanns en inriktning för det på programmet.

– Men efter examen var jag sugen på att jobba och tjäna pengar. Så jag la fortsatta studieplaner på is, för att istället flytta till Stockholm, känna mig för i tillvaron, bli mer självständig och få perspektiv på livet.

Sagt och gjort, flyttlasset gick och jobb fick hon snabbt både på en restaurang och på Coop vid Hötorget. Många arbetstimmar i veckan blev det.

– Ja, och mitt i smeten. Det blev en stor kontrast mot Holmsund. I Stockholm finns ju allt man kan tänka sig och i ett fartfyllt tempo om man vill att det ska vara så. Jag valde att jobba mest. Jag hade ju flyttat till en ny stad och kände ingen, det var en bra väg för att hitta nya bekantskaper. Och det gick vägen, jag har än idag kvar vänner från den tiden. Nu med några års arbetslivserfarenhet och fast tjänst har jag helt klart blivit duktigare på att gå ner i ett lugnare tempo när jag behöver. Jag jobbar ju för att leva så att säga.

Flyttade hem närmare farmor

Tiden i Stockholm blev inte så lång. När Moa fick veta att hennes farmor Karin drabbats av obotlig cancer bröt hon upp från arbete och bostad i Stockholm. Flyttade hem till Umeå för att åter vara nära sin kära farmor. Det är snart fyra år sedan och hon känner fortfarande en stor saknad, en saknad som nog aldrig försvinner, konstaterar hon.

– Farmor var min favoritperson i hela världen. Vi stod varandra väldigt nära och lika orolig som jag var för henne var hon för mig när jag bodde i Stockholm. Så det var inget att fundera över, jag ville vara nära henne den sista tiden. Synd bara att det var just när coronan drog igång, med alla smittorestriktioner. Men vi fick i alla fall i ett halvår med många finns stunder utomhus och kunde fika på bron vid huset i Holmsund, berättar

Moa och beskriver sin farmor som en riktig krutgumma.

– Ja, där satt inget fast. Hon var en riktig doer. Jag vill tro att vi är lite lika och jag hoppas att jag har tagit efter en del av hennes sätt att vara. Sedan har jag ju farfar kvar som är pigg och hans pappa levde länge, så det känns i alla fall bra, tillägger hon.

Träffade Emil i hamnen

Under gymnasietiden och även ett tag efter sommarjobbade hon i hamnen och här hon flyttade tillbaka till hem till Västerbotten blev det återigen i hamnen som hon började arbeta.

–  Jag trivs ju jättebra här, fantastiska arbetskamrater, bra gemenskap och varierat arbete, beskriver hon.

Det var också här i hamnen hon träffade sambon i Emil. Båda nu fast anställda sedan drygt ett år och med samma ledigveckor, trots två olika skift.

– Vi hade tur där att det blev så, ler Moa, som mer än trivs med sina varierade arbetsuppgifter och hoppas att containertrafiken ska komma igång igen.

Hon trivs med variationen i arbetsuppgifterna och ser gärna ännu fler nya projekt som ger stimulans och möjligheter att lära sig nya arbetsuppgifter. Hon vill fortsätta utvecklas som hamnarbetare och hoppas att inom inte alltför avlägsen framtid ha lärt sig att köra alla olika maskiner i hamnen.

Vill lära sig köra hjullastare

– Jag vill bli utmanad i jobbet och det borde finnas möjligheter till det här i hamnen. Man ska bara ges möjligheten, som att lära sig köra fler maskiner. Jag kör än så länge inte containertruck för containeriet ligger ju på is, man jag skulle jättegärna vilja lära mig köra hjullastare, den är ju midjestyrd så det blir en kul och annorlunda körteknik.

Moa betonar att det viktigaste är att man har arbetskamrater som trivs, har roligt och mår bra.

– Uppnår man det på en arbetsplats så löser det många små problem och bekymmer. Det hoppas jag att företagsledningen kommer till insikt om.