Henock bytte hemtjänsten, budbilen och låneförmedlingen till kranjobbet i hamnen.

 

Inne på Hamnarbetarförbundets fackexpedition för avdelning 1 i Stockholm går Henock Tadesse omkring och vattnar krukväxterna. Det är ett av flera ”arv” efter bortgångne fackkämpen Björn A. Borg.

– Det är mycket att sätta sig in i med det fackliga, blommorna här är viktiga men känns ganska lätta att ta hand om i sammanhanget. Då är det mer utmanande att lära sig de lagar och regler som gäller när man ska förhandla, säger avdelningens styrelseledamot.

Henock Tadesse är heller ingen inbunden pysselkille, snarare en påtagligt positiv och öppen person som inte är tyst särskilt långa stunder visar det sig.

– Nej, jag har rätt lätt med det sociala. Tar gärna plats i rummet. Vill vara med och ta ansvar och hjälpa till både privat och på jobbet, medger han och avslöjar samtidigt att han kommer att få svårt att säga nej om han blir tillfrågad att bli vald till ordförande i avdelning 1.

– Det är inte aktuellt nu och inget jag strävar efter, men man ska ju ställa upp, tycker han.

 

Från Addis Abeba till Medis

Vägen till hamnen har inte varit spikrak, snarare väldigt krokig. Henock föddes i Addis Abeba där han växte upp tills han fyllde sex år. Etiopen och Eritrea låg i krig och föräldrarna sökte en tryggare tillvaro. Familjen flyttade till Stockholm, men det skulle dröja sex år till innan pappan, som var indragen i kriget, kunde komma efter.

– Vi kom till Sverige mitt i vintern och jag tyckte det var så jävla kallt, men också kul och spännande, minns han.

– Vi fick bo hos morbror vid Medborgarplatsen mitt på Södermalm och fick medborgarskap tämligen snabbt, så det blev ju stabilt. Men jag kunde inte ett ord svenska och fick gå i en förberedelseklass där jag hade en spansk kompis som blev en extra bra hjälp för att lära mig det konstiga språket.

 

Svårt sitta still i skolbänken

I skolan åren efteråt tycker han att det flöt på rätt okej, trots att han beskriver sig som lite dampig med svårigheter att sitta still.

– Och något geni var man väl inte heller. Lite längre upp på högstadiet avtog studiemotivationen också rätt kraftigt och jag hamnade i miljöer som inte var så lämpliga, erkänner han.

Han gick således ut högstadiet med svaga betyg, och sökte in på fordonslinjen på gymnasiet för att slippa sitta still i en bänk, utan kunna sätta fokus på att göra saker med händerna.

– Det började funka bra där, även om det tog några år till innan jag mognat och sladdat klart i tillvaron.

Något arbete med fordon blev det emellertid inte. Henock började jobba i hemtjänsten och trivdes bra med det.

– Det var då jag började känna och förstå hur mycket jag tycker om att hjälpa folk. Och så var det mysigt att sitta och snacka med gamlingarna, som det till en början fanns tid till innan tempot och arbetsstressen ökade med allt tajtare scheman. Då tog det slut med fikat och glädjen att kunna sitta ner en stund och umgås, suckar han.

 

Från hemtjänst till budbil till låneförmedling

Nästa jobb blev rejält annorlunda. Henock började köra budbil i huvudstaden.

– Jag tycker om att köra bil, frakta saker, precis som jag ju också gör nu i hamnen kan man säga. Jag växte ju upp i city så den stadsdelen kunde jag hjälpligt ta mig fram i, men egentligen då bara med tunnelbana.

– På den tiden fanns det inga gps, så jag fick klara mig med taxikartboken och typ memorera fyra vänster, en höger, rakt fram två kvarter, sedan vänster och sedan höger och så vidare…, ja jag lärde mig i alla fall stan rätt bra, skrockar han.

Efter budbilsjobbet tick han arbete som låneförmedlare, att hjälp folk att lägga om sina lån.

– Kontorsjobb och ett stort miljöombyte för mig. De försökte tvinga mig att ha skjorta några månader, innan de gav upp. Jag fick en grundlön på 6 000 kronor och sedan provision ovanpå det. Trots vad man kan höra om den branschen tycker jag att det vi skötte det helt okej med inställningen att verkligen försöka hjälpa kunderna och för mig personligen gick det enkelt, jag kan ju ta folk rätt så bra.

 

Inte alltid så lätta letter

Men när hamnarbetarkompisen Oskar Borg något år senare pushade Henock att söka jobb i hamnen 2012 upplevde han att nu hade han verkligen hamnat riktigt rätt.

– Ja, det kände jag direkt från första dagen! Alltså gemenskapen, alla var så schyssta. Jag intervjuades av platschefen, Josef (Völgyi)på planeringen och Björn på facket, … och så få börja jobba med händerna igen med något konkret. Det var perfekt!

Det första uppdraget blev som extra bilvinkare på Rigakajen där fordonen ställer upp sig inför incheckningen så att ingen hamnar fel eller ställer sig i vägen. Inget enkelt uppdrag alltid.

– Nej, letterna visade sig inte vara helt lätta att styra rätt. De gillade inte att ta order, i alla fall inte när jag sa till dem att de står fel. Så i början hände det att jag fick ringa på förstärkning från de erfarna hamnarbetarna i Rigagänget, med Tapsan, Håkan och Jerker i spetsen: ”Jag har problem, kan ni komma?” De kom, sedan gjorde letterna som de blev tillsagda, ler Henock.

 

Grundlönen bör höjas

Han gick som extring i åtta år, i princip med arbete på heltid och han undrar hur i h-e man inte blir inlasad ens efter så lång tid. Lönen som trillade in första månaden gav honom emellertid en glädjechock.

– En bra grundlön och så övertid till det, det var toppen. Nu med bättre perspektiv kan jag dock se att med tanke på hur våra scheman ser ut och hur mycket vi ställer upp, så borde vi egentligen han en bättre grundlön än vi har nu, påpekar han.

Henock såg under extringsåren till att samla på sig kompetens och gick alla kurser som erbjöds, vilket resulterade i bland annat kranförarkort och att han fick fast jobb 2020.

– Från ett liv där familj, vänner och social planering varit satt på undantag i jakten på timmar på kajen kunde Henock med fast tjänst slappna av och känna att han levde och andades lugnare.

 

Vill få in flera unga i facket

Henock har varit med i Hamnarbetarförbundet sedan dag 1 i hamnen. För alla som kommit därefter har det inte varit lika självklart.

– Vi ligger på för att få med de nya yngre, men alla är inte lätta att motivera tyvärr. Det är väl en trend i hela samhället idag att först och främst tänka på sig själv. Så vi försöker förklara att ensam är man inte stark, det är bara tillsammans vi kan åstadkomma förändring och förbättring. Bra är att vi har fått in ganska många extringar och att vi har Svea Hamn som arbetsgivare, det enda hamnbolaget som endast har kollektivavtal med vårt förbund, och som innebär att vi nog inte har det lika svårt med schemaförändringar och andra förhandlingar som i många andra hamnar, säger Henock som dock samtidigt är lite kluven till att Svea Hamn anställt flera av de tidigare fackligt engagerade arbetskamraterna.

– Ja, det får inte sno för många av oss till kontoret, varnar han.

Henock hade själv ingen erfarenhet av fackligt arbete eller att sitta i styrelsen när han blev invald.

– Jag gick på avdelningens årsmöten och rätt vad det var blev jag invald som suppleant, perfekt för mig som behövde lära mig allt från grunden. Sedan hade jag ju Björn och Peter (Ströbaek) som mentorer så det har känts tryggt.

– Björn är ju tyvärr inte med oss längre, men Peter brukar jag fråga om han inte var med redan när d

e byggde den här hamnen, retas Henock leende med tanke på kollegans årsrika yrkeskarriär i hamnen.

Värmande kommentarer

Förutom i Svea Hamns uppdrag för Exergi och Silja i Värtahamnen jobbar hamnarbetarna i Stockholm även nere i Nynäshamn, där Hutchison är operatör.

– Vi förhandlar med dem där nere och jag måste säga att vi har bra diskussioner och kommer väl överens med ledningen, säger han, vars fackliga engagemang är ett 24/7-uppdrag, med arbetskamrater som kan höra av sig, ringa och fråga om allt möjligt när som helst.

– Ja självklart, och det blir också en hel del förhandlingar, vilket innebär att jag måste läsa in mig på lagtexter ofta med språk som vid en första anblick kan vara knepigt att förstå, men också kul. Sedan är det i början förstås rätt nervöst att förhandla, men jag tycker att det går bra. Jag klarar att hålla mig lugn och saklig och tappar så gott som aldrig humöret, det är viktigt att kunna vara behärskad och tänka så att man inte tar för snabba beslut. Här har ju Björn och Peter varit ett enormt stöd för mig. Sedan får jag också tacksamma kommentarer från mina arbetskompisar, det värmer, intygar Henock.