För 28 år sedan gjorde Oskar Borg sitt första arbetspass i Stockholms hamn. Då var det kaffesäckar och styckegods som lossades med muskelkraft. Idag kör han truck i Vikingterminalens färjeläge vid Londonviadukten på Södermalm i Stockholm.

– Det har hänt mycket på de här åren, konstaterar han där han kikar in bakom stängslet i Frihamnen bort mot kajen där containerterminalen låg innan den flyttades till Norvik i Nynäshamn för något år sedan. Framför en enorm grushög ligger tre militärfartyg angjorda.

– Bara säkerhetstänket kring våra hamndelar är ju rigoröst numera och inte blir det mindre nu när Sverige gått med i Nato, suckar han och tillägger att han tycker att det är trist att Stockholms Hamnar AB idag är mer av en fastighetsmäklare än ett hamnbolag. Här i gamla frihamnen trängs nu gallerier och börsmäklare med nattklubbar och diverse kontorsföretag.

Kalkonkalas under bron
Vi träffar Oskar inne på Stockholms Hamnarbetarfackförenings lokaler intill Nya Borgen, den en gång så myllrande personallokalen med över 100 hamnarbetare i
slutet av förra seklet.

– Ja, vilka gubbar, vilket stim och vilka spännande samtal som försiggått därinne, minns Oskar med ett brett leende. Han minns också sitt första besök i hamnen. Då med pappa Björn, hamnarbetarlegendar och mångårig ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han skrattar vid minnet.

– Ja, det var ungefär lika stolligt som det ofta skulle bli här i hamnen. Det var hamnarbetarnas kulturförening som skulle ha någon tillställning under bron där borta, pekar han. Det var min gudfar Leffe Jansson, kulturansvarig i fackavdelningen i hamnen på den tiden, som ställt till med kalas. Två kalkoner struttade omkring i lokalens stim och stoj, de nackades och slaktades, tillreddes och åts upp…, fråga mig inte hur detta kunde genomföras!?

Överskottsenergi att kanalisera
Mycket vatten har svallat mot kajerna sedan dess. Idag är Oskar 44 år och både stolt och tacksam över att landat i en tillvaro som känns stabil och meningsfull. Det har inte alltid varit så. Två dagar efter studenten stod han på kajen med hjälmen under armen. Efter en minst sagt stökig ungdomstid, där hans adhd bidrog till att han levde rövare i skolan och på fritiden, blev tillvaron med en gång betydligt allvarligare och ansvarsfullare.

– Jag har gjort många jävligt dumma saker som jag kan ångra idag. Men nu mår jag mycket bättre, även om tålamodet och koncentrationsförmågan fortfarande kan ha sina begränsningar. På fackmötena till exempel har alla vant sig vid att jag efter en stund rör mig runt i rummet för att kanalisera överskottsenergin, beskriver han.
En övergripande strategi för att styra upp sitt liv är att han försöker leva det så inrutat som möjligt.

– Ja, jag planerar varje dag i olika pass med minutprecision, för att saker och ting ska bli av på rätt sätt, i rätt tid. Jag gör inga listor, utan har det inpräntat hjärnan. För har jag det inte fyrkantigt så blir det jävligt runt, som jag brukar beskriva det, intygar han.

Stolt över farsan
Oskar fick aldrig någon ADHD-diagnos, men han är själv helt säker på att han har det. Någon medicin, gavs aldrig till honom trots uppenbara problem i skolan. Istället ”festade” han rätt hårt i flera år i ungdomen, men idag har han helt slutat med alkohol.

– Jag, precis som nu min dotter Nike, var en lovande basketspelare i ungdomen. Mitt lag vann 4 USM-guld och ett silver, men jag slarvade bort min talang. Det kan jag verkligen ångra, erkänner han, men spelar själv ändå fortfarande basket med farsan Björn som spelande tränare, trots hans modiga 78 år.

– Jag är oerhört stolt över pappa både i basketen och framför allt i hamnen. Hur ofta har jag inte fått höra hur bra han är och så mycket bra han gjort för oss hamnarbetare. Han fick också många förfrågningar och chanser till att ”byta upp sig” till andra jobb, men tackade alltid nej. Han är och var en hamnarbetare i själen och så har det blivit även för mig, säger han.

Oskar minns vidare hur han som liten grabb fick följa med farsan till Södra Hammarbyhamnen på den tiden ”girafferna”, de pälsimitationsmålade lyftkranarna, stod där för att dela ut affischer och anslag till kojorna, eller att få följa med till Nya Borgen och köpa läsk för en krona.

– Jag tyckte att det var både spännande och samtidigt väldigt naturligt med alla utpräglade karaktärer till människor. Men sedan såg jag också alkoholromantiken, något jag själv blev en del av en tid, inte på jobbet dock. Så från bara positivt smög det in sig ett medvetande om att allt kanske inte var så glatt ändå, erkänner han.

Återvände till hamnen från SVT
Att Oskar började jobba i hamnen där hans pappa var anställd, var för honom liksom många flera andra självklart, men ändå ingen press på att det måste bli så. Med några kortare avbrott, bland annat som produktionschef på produktionsbolag för tv, har han insett att ”harvandet” i hamnen får honom att må bra. Trots yrkets upprepande arbetsuppgifter tycker han ändå att det är stimulerande.

– Ja, på något sätt blir det så. Dels får man träffa människor och dels händer nästan alltid något oförutsett. Det kan också vara kul att få bra flyt i jobbet, som när vi vänder båtar på bara nån timme, inklusive både lossning och lastning av en full färja, ja då känner man sig rätt nöjd, tycker han.

– Trots att jag hade chansen med tv-jobbet som gav både status och högre lön kände jag att hamnarbetets monotona arbetsuppgifter passar mig bra. I trucken får jag tid att tänka och reflektera över allt möjligt. Det känns också bra att jag kan engagera mig fackligt, kämpa för bättre villkor för mina arbetskamrater och mig själv. Det om något ger riktig tillfredställelse, understryker han.

Träning mot arbetsslitage
I Vikingterminalen, där Oskar är huvudskyddsombud, jobbar 13 hamnarbetare plus ett antal extringar med roro. Han jobbar vecka-vecka, ena veckan 80 timmar, 05.30 – 20.00, med några lediga timmar mitt på dagen, för att vara helt ledig veckan därpå.

– Dessutom har jag gått ner på 75 procent arbetstid, som är en laglig rätt utan avdrag för semester eller skatt för förälder med barn tills de fyllt åtta år.
Det slitage som jobbet stillasittande i truck kan orsaka, försöker han själv minska med bra ergonomi, träning och vid behov rehab.

– Jag har lyckats hålla mig frisk tack vare det, säger han samtidigt som han inser att han har hurtiga föräldrar som han påverkats av när det gäller idrott och som han själv försöker föra över till sina barn.

– Samtidigt försöker jag uppmuntra till ett visst nördbeteende, så att barnen inte ska bli tuffingar som springer runt på stan och hamnar i trubbel. Den sidan hade jag själv och jag förstår idag att det var nog ganska bra att jag tv-spelade, var med i olika lajv där det inte handlade om att kröka, bråka och spela ball.

Skyddsarbete att förvalta
Oskar strävar efter att bidra till att hamnen ska vara en trevlig arbetsplats. Han försöker vara glad och schysst, men erkänner också att han emellanåt tänder till.

– Jag kan bli riktigt förbannad, men jag kan också be om ursäkt och jag skäms klädsamt när jag lugnat ner mig lite. Sedan måste jag säga att tonen oss knegare emellan har blivit bättre, det är ingen rasism, sexism och andra dumheter idag jämfört med tidigare. Just rasismen har jag alltid varit särskilt vaksam mot och ännu mer eftersom mina båda barn har utländskt påbrå med morfädrar från andra kulturer.

Som huvudskyddsombud har Oskar haft föregångare i Stockholms hamn som gjort sig rikskända för sin nitiskhet, bland andra den i alla fall av hamnarbetarna högt uppskattade Tommy ”Stoppa jobbet” Andersson.

– Han gjorde verkligen mycket bra för oss. Jag själv har en annan relation till min chef, den bygger mer på snack och balans, vilket jag upplever ger mig respekt från ledningen. Farsan har varit ett bra bollplank kring hur man kan hantera problem med cheferna. För mig är det också viktigt att visa att jag har en hög arbetsmoral, att jag lever upp till lönen och arbetsvillkoren genom att till exempel hålla tider, samarbeta och inte smita undan.

Krockade med personalbussen
Arbetsmiljön och skyddsarbetet har Oskar med åren lärt sig värdet av. Han har själv klarat sig från skador, men det var nära den gången han i Värtan krockade sin dragbil med personalbussen med sju åtta gubbar i så att den vinglade upp på två hjul och verkade välta men till sist landade på alla fyra.

– Usch ja, fy fan då var man skakig. Peter Norrköping kom direkt och sa att jag skulle ta ”rast” och lugna ner mig. Det behövde jag.

Oskar minns också perioder då han utan säkerhetsutrustning kröp på nerisade containrar fem våningar upp med tårar frusna till is för att sätta knaster.

– Så jävla dumt! Tar det fem minuter extra att göra jobbet säkert, så får det förstås göra det!

Mikael Ödesjö